Har ni också sett något avsnitt på Paris Hilton's "my new BFF"-något. Samtidigt som jag tycker det är kul att titta på så vallas jag över till arga känslor. I hennes program så ska hon hitta den rätta bästisen. Hon säger till dessa tjejer att dem ska göra si och så och om dem inte festar hela natten, så kan man inte bli bästis med henne. Tycker programmet är precis som 90-talets skolgård där tjejerna satt runt och trånade efter den populäraste tjejen, och när den poppiga tjejen gick så ropade alla i kör: "Heeejdå Betty"- och blängde efter henne som hon vore något heligt.

Sure, det är underhållande och man evisas varje gång att antingen titta på "Vad blir det för mat" eller Paris Hiltons- My new BFF. Och ändå slår man över för att titta på vem hon nu inte vill ha som en bästis pga av att hon skippade att slicka hennes fötter.
Nej, om man ska ha en riktig vän så ska det falla naturligt. En vänskap där man både ger och tar och man behandlar varandra väl. Där man inte behöver göra saker för att nå upp till hennes nivå. Nej, så långt ifrån naturligt.

Jag är på glatthumör idag. Men samtidigt har jag tänkte lite på hur förra året var. Förra året var både bra och dåligt. Under sommaren var det en hel del trassel med barnen här hemma i familjen och det var missförstånd hit och dit. Men även att jag har stött på vänner som är rent utsagt; skit! Vart vänner med folk som utnyttjat våran familj och är ett snattarbarn. Tyvärr. Och även vänner som jag faktiskt varit riktigt bra vänner som vänt kappan efter vinden. Visat sig vara den andra sidan som man inte alls lärt känna. Jag är absolut inte ledsen för att jag har fått reda på sanningen utan jag är mer besviken på mig själv att man har litat på dessa människor så mycket. Eller dem här småbrudarna som är enormt falska och äckliga, samt tjuvar, dem SKITER jag fullständningt i. Men dem få vänner jag förlorat pga av deras fel, som jag har varit bra vänner med sen många år tillbaka, det är ganska synd. Jag saknar inte en enda, inte alls! Men bara tanken på hur människor kan bli, det gör mig en aning rädd och ledsen.

Jag handplockar mina vänner väldigt noga nu förtiden. En vän ska alltid ställa upp och visa att han/hon alltid finns där även fast han/hon har andra vänner vid sidan om, pojkvän eller någon annan hobby. Livet är så oerhört kort så varför stanna upp och sörja en skit till vän? Nej, öppna världens dörrar och se vad mer världen har att erbjuda!

Jag har just kollat på "Den rätta för Rosing" och jag är bara förbannad! Riktigt äcklad! Hon är 35 år och vill dejta vidare en 19 åring. EN 19 ÅRING?! Ett år yngre än mig! Alltså, Linda har ett eller två barn och ska låta en 19 åring få blir hennes ungdommar låtsaspappa? Nej, fyfan! Hon kan ju inte ha mycket innanför pannbenet. Hon är 35 år och vill dejta en 19 åring? Hur jäkla sjukt är inte det? Jag är sinnesjukt äcklad!

Att alltid inte riktigt veta vad man skall göra. Man sitter i en stor hög med en bunt möjligheter och inget tycke. Man sitter och låter tankarna bara virvla, man har flera valmöjligheter, men ändå envisas man med sig själv om valet, valet som kanske blir min framtid. Att veta att man måste något, något viktigt och avgörande, kanske trycker bort en och låter detta aldrig bli av. Det kanske inte är vi som ändrar. Man vill något innerligt, men denna sak aldrig blir av. Det kanske är någon annan? För om man vill något, i den här formen; det, så gör man det. Vill man det, så gör man såklart det.

Att ibland känna att man kanske inte alltid räcker till, räcker till något som du visst har klarat av. Det är vi som har för höga förhoppningar och låter oss själva aldrig kan ha fel ibland. Det är bra med förhoppningar, men om vi inte lyckas, så har vi förlorat allt. Vi känner att vi inte räcker till, vi känner oss dåliga, dåliga för att vi misslyckades. Man kanske kan godkänna att vi är mänskliga ibland. Vi gör inte allt rätt, och vi gör inte alltid det rätta. Vi kanske måste godkänna oss. Godkänna oss som mänskliga individer. Vi klarar inte allt, vi har inte ork att klara allt, vi är vi. Vi måste även kunna uppskatta oss, oss andra. Ge en klapp på axeln till den som har gjort något bra istället för att fräsa ner den. Hur ska vi själva klara av att nå toppen om vi inte kan uppskatta andra? Hur ska vi klara av att klara något själv om vi har besviknat andra. För att du ska funka så måste du göra som du själv säger, lyssna, lyssna inte på vad din fiende säger. Men ta åt dig, ta åt dig av det bra och kritik. Vi måste acceptera att vi alltid kommer vara oss själva, vi kan aldrig leka något vi inte är. Det syns, det syns så innerligt.

Be om råd och hjälp. Vi kan inte allt, vi kan beröra normalt, men inte trycka ner någon. Vem har kraften att inte godkänna någon, någon du tycker är konstig och inte som du. Vi måste ta för oss mer, inte trycka ner oss själva, säga att vi är fina, precis lika fin som du är. Jag är jag och du är du, det måste vi komma ihåg...

Imorgon är det dax för att lära sig kassan på mitt nya jobb, Ica. Fruktansvärt kul och jag är redo till tusen! Jag tycker färgen "bubbelgumsrosa" är sött och har målat ett lagar från Mavala. Mycket sött!
 Vet ni en sak? Jag tycker att ha hål i tungan är fult. Jag tycker inte alls det är sött. Varken snyggt eller fräsht för den delen heller. Min åsikt och jag frågade mamma vad hon tyckte nu och hon håller med med mig. Fy för dessa saker som är mindre snygga. Säkerligen en stor bakterieklump! Nä fy, jag skulle inte ta hål i tungan för flera tusen!