När vi äntligen kommer till underground så är grindarna stängda. Det är mörkt, dimman ligger på, ligger skräp överallt. Kriminella står och bråkar, och bussar sin pitbull på andra, dem skriker. Vart tog vackra London vägen?

Vi inser ganska fort att vi nu står mitt i Londons bakgata, vi är mitten i gettot som man bara läser i tidningar om.

Överallt så ser vi folk stå och rulla jointar, dem knarkar och vi ser hemlösa. Det kommer fram en väldigt trevlig hemlös man. Jag hör honom säga några gånger något i stil med "god bless yah" till personerna han möter. Han är väldigt trevlig mot dem andra hemlösa och står och pratar med oss samtidigt som andra hemlösa passerar mig och Josephine. Han är väldigt förtjust att vi kommer ifrån Sverige och vill gärna fota oss. Han vill lära sig svenska, så vi lär honom nåra meningar. Han står ett bra tag och pratar med oss tills det kommer ett gäng som är otroligt höga. Ena killen står och pratar med oss trevligt tills han helt börjar flippa ut på Josephine av några anledningar. Han berättar att han suttit inne och tillslut får han för sig att den hemlöse är en polis och bråkar med honom. Jag var så rädd. Den otroligt trevliga hemlösa går därifrån.. Han kallar Josephine det ena och det andra. Framför oss står alla och knarkar. Jag har aldrig varit såhär nära knark som jag var idag. Jag har aldrig sett något liknande som jag gjorde. Folk bråkar, röker jointar helt öppet på datan och det var länge sedan jag har kännt mig så otrygg. Jag är så rädd. Gråten sitter mig hela tiden i halsen. Andra sidan gatan ligger en hemlös. Han är nog inte så gammal. Han går runt med något som ser ut som en pjamas. Han skakar och går runt. Han pratar för sig själv och fryser. En annan kille som kom fram och pratade med oss ger honom lite av hans knark och efter ett tag så ser man hur den hemlösa mår bra. Han gråter lite samtidigt han går runt fram och tilbaka och fortsätter prata med sig själv, men man ser att han mår bättre. Han känner nog ingen smärta på samma sätt. Vi hör även en "svensk" kille. ÅH tänkte vi. Men det slutade lika illa. Han bodde här med sin pappa och han och hans gäng även dem knarkade. Och ja, alla knarkade och vi kunde inte gå någonstanns. Det var såhär det såg ut på Camden denna natt. Ena killen som pratade med oss pratar om att han inte hittar sitt kokain. Han skrattar lite emellanåt åt INGENTING, det bara kommer.

Tillslut, kl 7.00 slog dörrarna upp så började Londons tunnelbana att gå så fick vi äntligen komma hem.

När jag sätter mig på tåget så börjar jag gråta. Jag kan inte rå för det. Har sagt hejdå till Josephine eftersom vi åker till olika håll. Vi var båda så skärrade vad vi just hade upplevt. Jag har aldrig sett så många människor höga av knark. Trodde detta var bara på film, men vi hade just upplevt det jag egentligen aldrig vill uppleva.

Att det var så öppet. Man kunde känna doften. Det var så äckligt. Jag vet bara en sak som är säker. Att jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer att pröva knark. Ni kommer att förstå om ni fick uppleva samma sak som oss. Jag vet även att jag aldrig mer kommer sätta min fot i Camden town igen. Aldrig, aldrig någonsin.

Om jag inte hade haft Josephine, så tror jag inte att jag hade kommit hem levande. Jag kan inte fatta. Jag har just upplevt Londons bakgator. Vi var fast. Det såg ut som en övergiven skitig stad med knark. Ren getto.

Jag är så jävla glad att jag har en sån fin familj, så fina vänner. Jag vill aldrig uppleva detta igen. Aldrig någonsin. Det var så himla hemskt!

.