Jag tror jag är inne i en sån "mindre rolig"-snurra just nu. Kan inte säga att jag är glad, arg eller ledsen. Jag är just nu mittimellan det där nämnda. Jag är irriterad mot folk och jag blir nästan lite rädd för mig själv när jag känner mig så enkel och bitter. Minsta lilla fel gör mig riktigt arg och irriterad. Jag menar det inte, det bara kommer. Att känna att man kanske inte alltid är glad, är helt ok. Alla känner så ibland! Men att känna det ganska ofta+ lite annat är kanske ibland lite för mycket. Att känna att man inte räcker till, när man ser folk viska så tror man att det är om en själv och så klankar man ner på sig själv. Varför inte bli rak i ryggen och säga "Idag var det en mindre dag och jag gjorde så gott jag kunde, förövrigt är jag riktigt jäkla duktig på allt". Varför måste man känna att det känns som alla tycker att man är dålig. Jag vet att jag är riktigt duktig på mycket, varför vänder jag det helt tvärtom på 2 sekunder? Jag klankar ner på mig själv många gånger. Jag vet inte varför jag gör det, är jag ledsen? Är jag inte glad längre?

Jag har så mycket som jag bör ta hand om, jag orkar inte ta tag i det. Att man lever i en sorts bubbla, där jag egentligen orkar ingenting men låtsas vara så stark och inbillar mig själv. Hur länge ska man orka låtsas? Kanske bör ta mig i kragen och visa att jag kan, sluta skjuta upp och kör allt åt sidan. Jag måste skärpa mig nu och inse att allt jag skjuter åt sidan kommer komma tillbaka. Jag måste även inse hur en jäkla bra människa och fin flicka jag är. Sluta med att mäta mig med andra och ställa mig rak.

Jag kanske bör ta tag i mitt liv och göra det jag verkligen vill. Måste få leva, jag är trots allt 20 år och bör göra saker jag vill. Jag är inte dum i huvudet, jag är en riktigt clever och trygg tjej längst in. Jag måste bara lära mig att ta ut henne!